Domstolsprotokoll kan vara en guldgruva om man vill veta mera om en sedan länge avdöd person. Det var inte bara brottsmål som togs upp vid tingen, utan också fastighetsaffärer, avtal och överenskommelser mellan människor och byar. Och inte minst tvister av olika slag. Men så kan också det hända att två olika häradsrätter kan ge vitt skilda beskrivningar av samma människa i tid och rum. Det är där jag nu har hamnat.
Det handlar om Petter Pettersson Stöping, skomakare i Utterbyn i Fryksände socken, och som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Han har okänd födelseort 1678, och förekommer inte i någon kyrkbok förrän första barnet föds 1718, och då i Utterbyn. Men Stöping återfinns desto mera i Fryksdals härads domböcker.
Med just Fryksdalens domböcker förhåller det sig så att de finns sammanfattade och utgivna i en CD-skiva och tre tjocka böcker med alla protokoll från 1602 till 1750. Och med såväl person- som ortsregister, och därmed lätta att hitta i. Personer med vanliga patronymikon är av förklarliga skäl inte förtecknade, men däremot familjenamn. Således kan man inte hitta Pettersson, men väl Stöping.
Gunnar Almqvists sammandrag av Fryksdals härads domböcker utgivna av Östra Ämterviks hembygdsförening.
Bakom detta mastodontarbete ligger en spårvagnsförare från Göteborg! Gunnar Almqvist (1910-1999) var egentligen skåning, och hamnade i Göteborg genom giftermål. Han började vid spårvägen 1936 och blev kvar till pensioneringen 1970. Han hade lovat en arbetskamrat som var från Fryksdalen att hitta uppgifter i domböckerna, och väl där, på landsarkivet i Göteborg fastnade han i domstolsprotokollen. Vid 84 års ålder köpte han sig en dator och fullföljde arbetet. Östra Ämterviks hembygdsförening har sedan sett till att Almqvists kulturgärning har kunnat ges ut.
Gunnar Almqvist, 1910-1999
Med hjälp av dessa Almqvists renskrivna och lättlästa protokoll tyckte jag mig kunna teckna en bra bild av Stöpings handel och vandel så långt. Han visade sig inte vara någon vanlig skomakare. Han sysslade också med fastighetsaffärer och byggde upp ett kapital. I början av 1720-talet flyttade familjen till Kråkåsen i Ekshärads socken, men så sent som 1742 talas det i Fryksdalens dombok om den såg som Stöping med Önneby åbors tillstånd uppfört på deras ägor i Jangsälven i Kråkåsen. (Önneby ligger i Fryksände socken.)
Kråkåssågen kom senare i Uddeholm ägo, byggdes om och till, och blev under 1800-talet bolagets första stora exportsåg. Den var i drift som legosåg fram till 1941, och blev under 1970-talet byggnadsminnesförklarad. Dock brann den ner till grunden bara något år senare. Jag har utgått ifrån att den ursprungliga Kråkåssågen var den som Stöping byggde, och som är omnämnd 1742. Men kanske var det ändå inte så.
Protokollen i Älvdals härads domböcker får läsas en och en, och där handstilen ibland ställer till problem.
Ekshärad tillhör Älvdals härad, och där finns inga bearbetade sammanfattningar eller renskrivningar av domstolsböckerna. Protokollen får läsas en och en, och där handstilen utgör det absolut största hindret. Jag har haft mycket god hjälp av Ove Wall i Gävle att tolka de undflyende vokalerna, och har trots allt fått en hygglig uppfattning.
Det framgår till exempel i ett avtal från 1733 att det var Petter Pettersson Stöping själv som hade fallrätten till sjön Jangens utlopp i Jangsälven. En fallrätt han överlåter till Axel von Kothen och Jonas Piscator i Ekshärad, mot att han får behålla en sjättedel i den såg som avses att byggas på platsen. Att just von Kothen och Piscator inbjöds att finansiera sågbygget är logiskt. Båda ägde stora obrukade skogsskiften vid Jangen. Det fanns inga salusågar i häradet, och efterfrågan på bräder ökade när det kom på modet bland borgarna i Karlstad att brädfodra sina hus.
Men det här är alltså något helt annat än det som beskrivs av Fryksdals häradsrätt 1742 där Stöping byggt en såg på Önneby åbors ägor i samma älv. Det bör alltså handla om två sågar. Den första där Stöping överlåter fallrätten vid Jangsälvens början, och den andra tio år senare på andra sidan sockengränsen, och några hundra meter längre ner i Jangsälven, som Stöping själv bygger.
Jag är framme vid 1737 års domstolsprotokoll i Älvdalen, och ännu har jag inte hittat några svar på om det var så. Jag avser att så småningom finna svaren. Vad är då sensmoralen i denna historia? Kanske att när det gäller historieforskning kan det som synes glasklart visa sig dunkelt och tvetydigt. Och man blir aldrig riktigt färdig.
Jan Olov Nilsson 