Om tornbyggande i DNA:t

På den tiden jag arbetade fanns i Uddevalla en lunchrestaurang som hette Kullgrens Enka. När jag där intog min ärtsoppa om torsdagarna hade jag ingen aning om att änkan i fråga var en hängiven släktforskare. Än mindre visste jag att hon under 20 år på 1800-talet ägnade sig åt forska fram ättlingar till en man som var en av mina anfäder, men som jag inte känt till förrän nu: när en DNA-match öppnade en helt ny släktlinje, och jag fann en tornbyggare från kontinenten som importerades av Gustav Vasa.

Nors kyrka, numera i Karlstad kommun. Nuvarande kyrka invigdes 1799, men på samma plats har stått kyrkor sedan 1100-talet. Bild Wikimedia commons.

De flesta DNA-träffar är tämligen avlägsna och oftast utan träd. Den här träffen var väldigt långt bort men hade ett mycket välutvecklat träd. Fast med en koncentration av släkt i delar av Sverige där jag mig veterligen inte har en enda ana.

Så dök ändå upp en namn. En Maria Norenia, född i Nors socken i Värmland 1610. Det lät bekant. Hon visar sig också vara syster till ”min” Catharina Erlandsdotter Norenia född 1604, som var gift med Sveno Anundi Faxelius, kyrkoherde i Kila socken på Värmlandsnäs. Faxelius härkomst hade jag koll på, men av någon anledning inte Catharina Norenias. Den anledningen fick jag nu.

Det är också nu Kullgrens änka uppenbarar sig. Hon hette Ulrika Hedrén och drev makens, Carl August Kullgrens stenhuggeri på Bohus-Malmön vidare efter hans död 1851, under just firmanamnet C A Kullgrens Enka. Och så forskade hon i makens släkt, och lyckades hitta 7.569 ättlingar till prosten Erlandus Gudmundi i Nor. 

Stenbrottet på Bohus-Malmön på 1950-talet, och som 100 år tidigare drevs vidare av C A Kullgrens änka Ulrika Hedrén. Bild Wikimedia commons.

 

Erland Gudmundsson, som han förstås hette från början, fick i två äktenskap femton barn, som alla tog namn efter socknen; Noreen, Norenius eller Nordberg, och i flickornas fall då Norenia. Ulrika Hedrén hittade 30 ättlingar som blivit adlade under olika namn, bl a ätten Löwenhielm, 70 kvinnor som gifte in sig i adeln, sju friherrar, tre grevar och sex biskopar. Och några tusen till. T ex mina skomakare och torpare på behörigt avstånd från Riddarhuset.

Erland var född 1554 i Angelstads socken vid sjön Bolmen i Finnveden. De trakter i södra Småland där det alltid rådde gränsfejder med danska Skåne. När pojken var ett år gammal blev också fadern Gudmund under ett strövtåg i bygden ihjälslagen av skåningar trots att han inte var soldat. 

Familjen var heller inte säker i sitt hem. I Strängnäs stifts herdaminne från 1901 kan man läsa:

”…mindes han såsom en ond dröm från sin barndom, huru 

danskarne under Daniel Ranzows befäl, för att hämnas 

småländingarnes framfart i Blekinge, foro fram i 

Angelstadstrakten i Småland, huru hela socknar ödelades, och 

huru under hans moders tårar och fåfänga böner deras 

egen gård plundrades först och brändes sedan”. 

Modern, som aldrig får något namn, flyttade med sina barn till Växjö, där den elvaårige Erland inträdde som djäkne på gymnasiet. Trots sina hemska barndomsminnen av danskarna avlade han så småningom prästexamen i Roskilde, och sökte sig sen till Strängnäs stift. I Småland ville han nämligen inte vara:

”Där fans för mycket af påfvisk surdeg 

i lära och kult, seder och bruk.”

I hertigdömena Södermanland, Närke och Värmland fanns däremot enligt Erland Gudmundsson den rätta protestantiska läran. Hertig Karl (senare Karl IX) var garanten för att den påvliga surdegen hölls på avstånd. På den vägen blev han alltså präst och prost i Nor som Erlandus Gudmundi.

Uppgifterna om fadern Gudmund svajar, och det är inte att undra på som han lär vara född kring år 1500, och då talar vi medeltid. Alla verkar ändå överens om att han var tornbyggare, och i den egenskapen blev handplockad till Sverige av Gustav Vasa 1540. Möjligen var han född i trakten av Liège mot den tyska gränsen, och hette han nu Gudmund från början, ett fornnordiskt namn, bör han nog ha haft åtminstone tyskt påbrå. Han måste ju också ha bekänt sig till lutherska läran för att falla Gustav Vasa på läppen.

 

Att det DNA jag delar med den nya träffen verkligen skulle komma från Gudmund för 500 år sen känns i förstone osannolikt. Men när jag sen tittar närmare på övriga träffar i samma kluster hittar jag en handfull som i sina träd faktiskt också har Erlandus Gudmundi i Nor!

Jag är ju från mina skogsfinska anor van vid att oerhört gamla segment lever kvar och har växt sig starka genom århundraden av ingiften, och det var samma sak med prästerskapet. Nästan alla prästsläkter var släkt med varandra, en genpool som möjligen var ännu mer begränsad än Finnskogens.

Hur som hör Gudmund till mina anor, och det känns ju gott att ha fått en tornbyggare i släkten, även om det inte gått att klura ut vilka kyrktorn han byggt, än mindre om något står kvar. Hans DNA däremot verkar leva i högönsklig välmåga.

Från morsk viking till ömklig träl

Om man säger farfar eller mormor så där en sexton-sjutton gånger har man frammanat en rak anfader eller anmoder som levde för tusen år sen. Genom att testa sitt DNA kanske man kan få en uppfattning om var den personen levde. Mitt Y-DNA skvallrade om en anfader som var viking och vars avkommor slog sig ner i England. Det lät så spännande att jag beslöt köra testet i botten, så långt dagens vetenskap medger. Och nu visar det sig att jag kanske inte alls var en viking. Jag kanske var en träl.

Reproduktion av målning av Oscar Wergeland

 

Att DNA-testa sig har blivit väldigt populärt. Det vanligaste är det autosomala testet där man kan hitta nu levande släktingar på både fars- och morssidan som man inte hade en aning om. Ända ner till tiomänningar. Så kan man testa det raka mödernet, alltså mormors mormors osv. i nästan all oändlighet, genom test av mtDNA, och likaså på fädernet genom Y-DNA.

Jag har i en tidigare bloggpost, Doggerland, berättat om min resa med Y-DNA. Den berättelsen slutade med att vi var ett gäng som satt och klamrade oss fast vid en kvist på en gren av Y-trädet som heter I1-M253. Vi på kvisten hade en gemensam ana som gick omkring i sydöstra Norge på 500-talet, och det var spännande nog. 

 Sen hettade det till ordentligt när en grupp europeiska DNA-forskare fann att vår kvist hade ”nära” släktskap med ättlingar till Vilhelm Erörvrarens stormän. Vilhelm var ju han som tog England i slaget vid Hastings 1066, och han kom från Normandie och var rakt nedstigen efter Rollo, Gånge-Rolf. Däri låg forskarintresset, Gånge-Rolfs omtvistade koppling till Norge.

I början av 2018 beslutade så företaget FamilyTree-DNA i Houston, där vi hade gjort våra tester, för att göra en omkörning av det som heter BigY. Nya rön skulle ge en bättre analys. Resultatet blev att jag hamnade på en ny kvist tillsammans med en annan skandinav och en amerikan med engelska rötter. Och den här gången fick vi ingen uppskattning av senaste gemensamma ana, och heller ingen särskild koppling till Norge.

Vi tre beslöt då att gå vidare med det, än så länge, slutliga steget. Att ladda ner vårt Y-DNA från FamilyTree och skicka vidare till Ryssland. Där finns ett företag specialiserat på Y-kromosomen som heter Y-Full, och som för en rimlig penning kör analyserna i botten.

Sen var det bara att vänta. Det vi skandinaver nu såg framför oss var förstås hur vår anfaders bröder drog i viking, gärna tillsammans med Gånge-Rolf, och hur ättlingarna sen hamnade i England och ynglade av sig en och annan framtida amerikan.

Så blev det precis tvärtom. Vi skandinaver hade en anfader som levde i slutet av 900-talet, men amerikanen i vårt sällskap avvek från vår linje 200 år tidigare! För att vårt vikingascenario skulle gälla borde det avvikandet ha skett senare. 

Möjligen var det alltså istället så att mina anfäder blev kvar nere på kontinenten långt efter vår tideräknings början. Några drog vidare till England, och min ana hamnade så småningom i Skandinavien. Migrerad av egen fri vilja, eller ditförd av vikingar som träl. 

Så, hur känns det då för egot att gå från morsk viking till möjlig ömklig träl? Helt OK. Har man dessutom trälat ett helt yrkesliv är det heller inga problem med identifikationen. Fler analyser är också på väg in till Y-Full, och nya pusselbitar är att vänta. Men släktskapet med Gånge-Rolf kan vi nog glömma.