På den tiden jag arbetade fanns i Uddevalla en lunchrestaurang som hette Kullgrens Enka. När jag där intog min ärtsoppa om torsdagarna hade jag ingen aning om att änkan i fråga var en hängiven släktforskare. Än mindre visste jag att hon under 20 år på 1800-talet ägnade sig åt forska fram ättlingar till en man som var en av mina anfäder, men som jag inte känt till förrän nu: när en DNA-match öppnade en helt ny släktlinje, och jag fann en tornbyggare från kontinenten som importerades av Gustav Vasa.
Nors kyrka, numera i Karlstad kommun. Nuvarande kyrka invigdes 1799, men på samma plats har stått kyrkor sedan 1100-talet. Bild Wikimedia commons.
De flesta DNA-träffar är tämligen avlägsna och oftast utan träd. Den här träffen var väldigt långt bort men hade ett mycket välutvecklat träd. Fast med en koncentration av släkt i delar av Sverige där jag mig veterligen inte har en enda ana.
Så dök ändå upp en namn. En Maria Norenia, född i Nors socken i Värmland 1610. Det lät bekant. Hon visar sig också vara syster till ”min” Catharina Erlandsdotter Norenia född 1604, som var gift med Sveno Anundi Faxelius, kyrkoherde i Kila socken på Värmlandsnäs. Faxelius härkomst hade jag koll på, men av någon anledning inte Catharina Norenias. Den anledningen fick jag nu.
Det är också nu Kullgrens änka uppenbarar sig. Hon hette Ulrika Hedrén och drev makens, Carl August Kullgrens stenhuggeri på Bohus-Malmön vidare efter hans död 1851, under just firmanamnet C A Kullgrens Enka. Och så forskade hon i makens släkt, och lyckades hitta 7.569 ättlingar till prosten Erlandus Gudmundi i Nor.
Stenbrottet på Bohus-Malmön på 1950-talet, och som 100 år tidigare drevs vidare av C A Kullgrens änka Ulrika Hedrén. Bild Wikimedia commons.
Erland Gudmundsson, som han förstås hette från början, fick i två äktenskap femton barn, som alla tog namn efter socknen; Noreen, Norenius eller Nordberg, och i flickornas fall då Norenia. Ulrika Hedrén hittade 30 ättlingar som blivit adlade under olika namn, bl a ätten Löwenhielm, 70 kvinnor som gifte in sig i adeln, sju friherrar, tre grevar och sex biskopar. Och några tusen till. T ex mina skomakare och torpare på behörigt avstånd från Riddarhuset.
Erland var född 1554 i Angelstads socken vid sjön Bolmen i Finnveden. De trakter i södra Småland där det alltid rådde gränsfejder med danska Skåne. När pojken var ett år gammal blev också fadern Gudmund under ett strövtåg i bygden ihjälslagen av skåningar trots att han inte var soldat.
Familjen var heller inte säker i sitt hem. I Strängnäs stifts herdaminne från 1901 kan man läsa:
”…mindes han såsom en ond dröm från sin barndom, huru
danskarne under Daniel Ranzows befäl, för att hämnas
småländingarnes framfart i Blekinge, foro fram i
Angelstadstrakten i Småland, huru hela socknar ödelades, och
huru under hans moders tårar och fåfänga böner deras
egen gård plundrades först och brändes sedan”.
Modern, som aldrig får något namn, flyttade med sina barn till Växjö, där den elvaårige Erland inträdde som djäkne på gymnasiet. Trots sina hemska barndomsminnen av danskarna avlade han så småningom prästexamen i Roskilde, och sökte sig sen till Strängnäs stift. I Småland ville han nämligen inte vara:
”Där fans för mycket af påfvisk surdeg
i lära och kult, seder och bruk.”
I hertigdömena Södermanland, Närke och Värmland fanns däremot enligt Erland Gudmundsson den rätta protestantiska läran. Hertig Karl (senare Karl IX) var garanten för att den påvliga surdegen hölls på avstånd. På den vägen blev han alltså präst och prost i Nor som Erlandus Gudmundi.
Uppgifterna om fadern Gudmund svajar, och det är inte att undra på som han lär vara född kring år 1500, och då talar vi medeltid. Alla verkar ändå överens om att han var tornbyggare, och i den egenskapen blev handplockad till Sverige av Gustav Vasa 1540. Möjligen var han född i trakten av Liège mot den tyska gränsen, och hette han nu Gudmund från början, ett fornnordiskt namn, bör han nog ha haft åtminstone tyskt påbrå. Han måste ju också ha bekänt sig till lutherska läran för att falla Gustav Vasa på läppen.
Att det DNA jag delar med den nya träffen verkligen skulle komma från Gudmund för 500 år sen känns i förstone osannolikt. Men när jag sen tittar närmare på övriga träffar i samma kluster hittar jag en handfull som i sina träd faktiskt också har Erlandus Gudmundi i Nor!
Jag är ju från mina skogsfinska anor van vid att oerhört gamla segment lever kvar och har växt sig starka genom århundraden av ingiften, och det var samma sak med prästerskapet. Nästan alla prästsläkter var släkt med varandra, en genpool som möjligen var ännu mer begränsad än Finnskogens.
Hur som hör Gudmund till mina anor, och det känns ju gott att ha fått en tornbyggare i släkten, även om det inte gått att klura ut vilka kyrktorn han byggt, än mindre om något står kvar. Hans DNA däremot verkar leva i högönsklig välmåga.